I Ryssland litar ingen på en journalist

Den fria undersökande journalistiken i Ryssland har sin storhetstid bakom sig.

På sovjettiden var journalistiken ett kraftigt verktyg i makthavarnas händer, och då kunde avslöjanden i tidningar flytta berg när partiet så ville. Nu är det ingen som bryr sig om vad som står i tidnignarna, och ingen litar på en journalist. Dessutom kan det vara farligt att komma med olämpliga avslöjanden.

Under glasnosttiden, mot slutet av 1980-talet, blev de sovjetiska journalisterna allt mer bångstyriga, allt blev tillåtet, och redaktioner upphörde till slut att ta order uppifrån.

Journalisterna lärde sig snabbt att ställa kritiska frågor, och när arkiv öppnades och historiska dokument blev tillgängliga var det journalister som var först på plats och grävde fram avslöjande efter avslöjande. Det som journalisterna publicerade om Sovjetunionens historia och om den rådande situationen i landet hade en förkrossande effekt på samhället. Journalister som sanningssägare har sällan någonstans i världen haft lika stor auktoritet som i Sovjetunionen i slutet av 1980-talet. Den auktoriteten sålde de snart ut till högstbjudande.

När Sovjetunionen upphörde att existera i december 1991 fanns det redan ett stort antal privatägda, politiskt oavhängiga tidningar. Den första icke-statliga radiostationen med seriös nyhetsjournalistik, Echo Moskvy, hade grundats redan på hösten 1990. De stora tv-kanalerna var fortfarande i statens händer, men kunde trots det ofta sända avslöjande reportage om missförhållanden och maktmissbruk. Bristen på källkritik och professionell nyhetsjournalistik var dock fortfarande ett stort problem – och är det än i dag.

Under sovjettiden var alla massmedier beroende av maktapparaten och politiskt censurerade. Undersökande journalistik hade mycket klart utstakade gränser, och gick oftast ut på att hänga ut enskilda byråkrater på låg nivå som syndabockar – efter klartecken från högre ort. En journalist från en stor Moskvatidning som dök upp ute i provinsen möttes med stor respekt och fruktan, eftersom han sågs som – och var – representant för centralmakten. Var han ute efter att avslöja något på ort och ställe hade redaktionen säkert redan fått klartecken från kommunistpartiet. Då hade också informationen om missförhållandena redan bekräftats av partiet, och därmed var den automatiskt sann och kunde inte ifrågasättas.

När partiet och Sovjetunionen försvann var det inte längre givet vad som var måttstocken för sanning. Journalisterna hade inte utbildats till att ifrågasätta makthavare eller ställa kritiska följdfrågor, men många lärde sig snabbt. ﾄndå blev det ofta så att man i nyhetsartiklar inte gjorde tydlig skillnad mellan fakta, partsinlagor, rykten och gissningar. Allt var tillåtet, alltså tryckte man allt.

Skillnaden mellan nyhet och kommentar är inte heller någon självklarhet i den sovjetiska journalistiska traditionen, där det viktiga inte var att förmedla korrekt information utan att visa världen i rätt ljus och tolka verkligheten på rätt sätt, enligt de instruktioner som kom uppifrån. När instruktionerna slutade komma fortsatte många journalister ändå i gamla spår, och än i dag är en förvånansvärt stor del av ryska journalistiska texter snarare personligt hållna kommentarer kring aktuella händelser än det vi i väst skulle kalla för raka nyhetsartiklar.

Professionaliseringen av journalistiken tog ändå fart efter 1991. Nya tidningar dök upp, och på hösten 1993 grundades Rysslands första privata, mer eller mindre rikstäckande tv-kanal. Tv-kanalen NTV:s uppgång och fall är på sätt och vis den ryska journalistikens öde under 1990-talet i en nötskal.

Under sovjettiden läste alla tidningar, prenumerationerna var billiga och upplagorna enorma, eftersom det var i sovjetstatens intressen att nå ut till alla med rätt sanning. Kring 1990 var det drömläge för journalisterna: nästan allt kunde sägas, men sovjetstaten som stod för fiolerna var kvar.

Under första halvan av 1990-talet ändrades de ekonomiska förutsättningarna radikalt, priserna sköt i höjden och upplagorna sjönk. De flesta tidningar blev olönsamma och hamnade till slut i händerna på olika oligarker, affärsmän som hade gjort stora förmögenheter genom att använda sina kontakter i regeringskretsar i samband med den kaotiska privatiseringen. Oligarkerna såg inte medieföretagen som något det på sikt skulle kunna gå att tjäna pengar på. I stället använde de tidningarna som slagträn i sina inbördes uppgörelser. Detta innebar att journalisterna snabbt förbrukade det stora förtroende de hade hos allmänheten.

Så illa var det ännu inte när idén om en privat, professionell tv-kanal med en oberoende nyhetsredaktion dök upp kring årsskiftet 1992-93. Oligarken Vladimir Gusinskij hade nyligen övertygats att starta en liten kvalitetstidning med namnet Segodnja, “I dag”. Den kända tv-journalisten Jevgenij Kiseljov sökte upp honom för att fråga om Gusinskijs bolag inte också kunde finansiera hans analytiska nyhetsprogram Itogi (“Summering”) så att han kunde bli oberoende av stats-tv och sända det han ville.

Gusinskij tyckte det lät bra, fast för lite. Bättre att starta en hel tv-kanal, menade han. Sagt och gjort. En tv-kanal var dock något dyrare i drift än en liten dagstidning, och måste därför på sikt bära sig ekonomiskt. Kanske därför fick NTV en professionell ledning och relativt stor redaktionell frihet. Ett antal unga, kompetenta journalister från stats-tv följde Jevgenij Kiseljov till NTV som snart revolutionerade tv-mediet i Ryssland.

NTV följde den västliga modellen i nyhetsarbetet och blev omåttligt populär för sina rappa nyhetssändningar, sina politiska analyser och inte minst sina undersökande reportage. Det mest revolutionerande var ändå NTV:s rapporter från första Tjetjenienkriget som Boris Jeltsin inledde i december 1994. NTV fanns på plats och visade det som verkligen hände, inte bara det som generalerna rapporterade på sina presskonferenser. Boris Jeltsins popularitetssiffor sjönk lägre än någonsin.

Under tiden hade alla betydelsefulla massmedier hamnat i händerna på olika maktgrupperingar – även statstelevisionens första kanal ORT, som nu kontrollerades av oligarken Boris Berezovskij. Till skillnad från under sovjettiden fanns nu det ett antal olika maktcentra, men precis som på sovjettiden bedrevs “undersökande journalistik” nu återigen på beställning uppifrån, och gick mest ut på att gräva fram och publicera ofördelaktiga uppgifter om motståndarlägret.

Smutskastningskriget mellan oligarkerna ledde till att ärlig undersökande journalistik nästan försvann som genre och publiken fick lära sig att journalister inte var att lita på, eftersom de alltid går någons ärenden. Därför lärde man sig också att reagera med en axelryckning till alla nya avslöjanden om ekonomiska oegentligheter och maktmissbruk. “Alla är lika goda kålsupare” var den allmänna slutsatsen.

När smutskastningskriget pågick som värst blev det plötsligt dags för presidentval. Då hade den sjuklige Jeltsins poupularitetssiffror sjunkit till 3 procent och kommunisten Gennadij Ziuganov sågs redan som självklar segrare i valet. Det kunde miljardärerna inte tillåta. De glömde för tillfället sina trätoämnen, och alla deras tidnignar och tv-kanaler började i stället smutskasta Ziuganov och polera Jeltsins sköld.

I juli 1996 vann Boris Jeltsin presidentvalets andra omgång med 54 procent av rösterna. Oligarkerna hade för tillfället räddat sin förmögenhet, men journalisternas trovärdighet var borta. Alla kunde se att massmedierna berättade det ägarna ville, inget annat, och att journalisterna dessutom gärna gick i ägarnas ledband, speciellt när de upplevde att deras egna intressen var hotade.

Början till slutet för NTV:s självständighet från staten blev andra Tjetjenienkriget, som dåvarande premiärminister Vladimir Putin påbörjade i oktober 1999. NTV försökte rapportera kritiskt om kriget, men reportrar släpptes inte längre in i konfliktområdet, och på sommaren 2000 greps Vladimir Gusinskij som fick lämna landet efter att han lovat sälja tv-kanalen. Efter många turer tog statsstyrda gasjätten Gazprom över huvuddelen aktier, ledningen för NTV byttes ut, och programmen blev följsamma.

Från och med övertagandet av NTV styrs alla rikstäckande tv-kanaler i Ryssland återigen från Staraja Plosjtjad. Där låg kommunistpartiets centralkommitté förr i tiden, nu är det presidentadministrationen som håller till i samma byggnad, en knapp kilometer från Kreml. Oberoende undersökande journalistik, liksom all grundläggande kritik mot statsledningen, är nu i princip bannlyst i tv. Politisk satir förekommer inte längre, nyhetshändelser rapporteras enligt den gällande regeringslinjen, och inga olämpliga personer får bjudas in till diskussionsprogram.

Huvuddelen av den ryska befolkningen läser inte tidningar utan får sin information nästan uteslutande genom tv. Av den anledningen, och också därför att tv-mediet visade sin genomslagskraft i presidentvalet 1996, är det framför allt tv som staten håller i strama tyglar.

Den frispråkiga radiostationen Echo Moskvy har fått behålla sin redaktionella linje trots att också Echo Moskvy sedan 2001 ägs av Gazprom. ﾄven ett flertal stora tidningar ägs eller kontrolleras av staten, och lokaltidningar är ofta ekonomiskt helt beroende av makthavarna på plats. Framför allt i Moskva finns det dock fortfarande tidningar som försöker rapportera objektivt och granska makten kritiskt. Deras räckvidd ute i periferin är dock ytterst begränsad, där har stats-tv i stort sett monopol.

En av de mest kända kritiska tidningarna är Novaja Gazeta som dock på sätt och vis följer den sovjetiska journalistiska traditionen: artiklarna är mycket personligt hållna samtidigt som gränsen mellan en nyhetsartikel och en kommentar ofta är en linje dragen i vatten.

Affärstidningarna Kommersant och Vedomosti är mer koncentrerade på nyhetsrapportering och håller generellt hög klass. Kommersant ägdes länge av oligarken Boris Berezovskij som sedan 2001 bor i London, men såldes förra året till företagaren Alisjer Usmanov som har kopplingar i Kreml. Hittills har tidnignens försiktigt frispråkiga linje inte ändrats nämnvärt. Vedomosti i sin tur grundades 1999 i samarbete med Financial Times och Wall Street Journal. Tidningen tillhör nu den finska Sanoma-koncernen.

Båda tidningarna kan ibland överraska, men nöjer sig oftast med att rapportera nyheter och ägnar sig inte åt undersökande journalistik.

Det gör å andra sidan knappt någon annan heller, säger pressfrihetskämpen Oleg Panfilov, som under andra Tjetjenienkriget, i februari 2000, grundade sitt Centrum för Journalistik i Extrema Situationer, CJES. Sedan dess har han haft fullt upp, och situationen har inte blivit mindre extrem utan tvärtom, menar han.

– Det finns visserligen en del journalister som hävdar att de sysslar med undersökande journalistik, men det de gör går ofta bara ut på att “sätta dit” någon, eller att tjäna pengar på att inte publicera.

Den som ändå lyckas avslöja maktmissbruk eller andra missförhållanden kan knappast räkna med att någon blir upprörd eller att avslöjandet leder till några förändringar. Därför finns inte undersökande journalistik längre i Ryssland, säger Oleg Panfilov.

– Makthavarna reagerar knappt alls på avslöjanden, så länge de inte rör storpolitik eller exempelvis Tjetjenien. Sådana ämnen är förbjudna, och journalister som samlar information om Tjetjenien eller om korruption bland högt uppsatta makthavare befinner sig i farozonen. Mordet på Anna Politkovskaja är ett tydligt tecken på detta. Men eftersom oberoende journalistik helt förlorat sitt anseende väcker sådana mord inte längre någon större reaktion i samhället.

Novaja Gazetas specialreporter Anna Politkovskaja mördades i sin egen trappuppgång i Moskva i oktober 2006. Hon förberedde då en artikel om tortyr i Tjetjenien. Ett antal missstänkta, däribland en anställd på säkerhetstjänsten FSB, greps i augusti 2007.

Under 2007 dödades sammanlagt åtta journalister i Ryssland, meddelade Aleksej Simonov på Fonden för Försvar av Glasnost i början av februari. Enligt honom är det möjligt att tre eller fyra av fallen inte hade med journalisternas yrkesverksamhet att göra.

Novaja Gazeta gräver vidare

Tidningen Novaja Gazeta är en av ytterst få massmedier i Ryssland som inte bara har en avdelning för undersökande journalistik utan också regelbundet publicerar undersökande reportage.

Tidningen har bland annat grundligt undersökt vad som ledde till den katastrofala utgången vid gisslandramat vid skolan i Beslan i september 2004, när över 350 barn och vuxna dödades, vad som låg bakom händelserna i Blagovesjtjensk i december 2004 när polisen grep och misshandlade hundratals ungdomar.

En av Novaja Gazetas mest uppmärksammade undersökande artikelserier handlade om sprängningarna av bostadshus på olika håll i Ryssland på hösten 1999 och eventuella kopplingar mellan explosionerna och säkerhetstjänsten FSB, vars delaktighet dock inte har kunnat bevisas.

Ett typiskt litet grävjobb som publicerades i Novaja Gazeta på hösten 2006 handlade om ett k-märkt hus i Moskva som rivits i hemlighet, utan tillstånd. Rivningen var extra intressant därför att det aktuella huset låg på en innergård intill Röda torget och tillhörde presidentadministrationen.
Efter det att Novaja Gazeta avslöjat händelsen höll ett antal arkitekter och kulturminnesvårdare om att det inträffade var ett lagbrott.

Även den lokala åklagarmyndigheten ansåg att ett brott hade begåtts – tills riksåklagarmyndigheten blandade sig in. Riksåklagaren Jurij Tjajka hade fått besök av en höjdare vid presidentadministrationen, och därefter kommit fram till att allt var i sin ordning, kunde Novaja Gazeta berätta.

Betalt för att inte publicera

Det är inte helt ovanligt i Ryssland att mindre nogräknade journalister försöker tjäna pengar på att inte publicera den information de samlat ihop. Det är sant att anklagelser om utpressning ibland dyker upp när journalisters verksamhet irriterar makthavare eller polisen och kan då vara ett sätt att få tyst på obekväma personer. Ändå menar Oleg Panfilov på CJES att problemet med journalister som idkar utpressning är stort, och att de fall som kommer till offentlighet bara är en liten del av det som händer under ytan.

I år har redan två inte helt okända journalister i Moskva gripits av polisen, misstänkta för utpressning.
Den 44-årige journalisten Oleg Lurie har arbetat som undersökande reporter på flera ryska tidningsredaktioner, inte bara hos de mer sensationsbetonade tidnignarna Ekspress-Gazeta och Soversjenno Sekretno (“Kvalificerat hemligt”) som ofta anklagats för att gå rika uppdragsgivares ärenden, utan också på den seriösa och regeringskritiska tidnignen Novaja Gazeta, där även Anna Politkovskaja arbetade fram till sin död i oktober 2006.

I januari 2008 greps Oleg Lurie av polisen, misstänkt för att ha idkat utpressning mot parlamentsledamoten Vladimir Slutsker och hans fru Olga Slutsker. Enligt anklagelserna ska Oleg Lurie ha krävt tiotusentals dollar för att ta bort artiklar som han redan publicerat på nätet och för att låta bli att publicera ytterligare ofördelaktig information om deras förflutna.

Enligt polisanmälan fick Oleg Lurie 22 000 dollar, men tog inte bort artiklarna, varefter parlamentsledamoten vände sig till polisen.

Den andra journalisten som i januari greps på grund av liknande misstankar är den 66-årige Feliks Medvedev, som arbetat på flera tidningsredaktioner samt som populär programledare på tv. Senast arbetade han på tidningen Ekspress-Gazeta där han bland annat publicerat intervjuer med KGB-chefen Vladimir Krjutjkov, som deltog i augustikuppen 1991 mot Michail Gorbatjov, samt med Boris Jeltsins skandalomsusade säkerhetschef Aleksandr Korzjakov.

Enligt polisanmälan dök Feliks Medvedev upp hos ett storföretag i Moskva i slutet av december och begärde att få träffa någon ur ledningen. Eftersom det var en välkänd journalist som begärde ett möte togs han emot omedelbart.

Då förklarade Feliks Medvedev att han representerar tidningen Ekspress-Gazeta, som förbereder en serie artiklar med ytterst ofördelaktiga uppgifter om företagets ägare Oleg Deripaska och hans familjemedlemmar. Att se till att artiklarna inte publicerdes skulle kosta 10 000 dollar per månad.

Hotet togs på allvar, eftersom Ekspress-Gazeta nyligen hade publicerat en artikel om att Oleg Deripaskas fru hade uppträtt kraftigt berusad på en prestigefylld tennistävling i Moskva. Företaget tog därför kontakt med tidningen för att ta reda på om Feliks Medvedev arbetade på redaktionens uppdrag. Så var dock enligt redaktionen inte fallet.

När Feliks Medvedev i januari kom tillbaka till företagets kontor för att hämta pengarna filmades hela mötet hemligt av polisen. Därefter greps Medvedev, som har erkänt att han krävt pengar, men fortsätter att hävda att han agerade på redaktionens uppdrag.

Under de senaste åren har ett antal ryska journalister åtalats för utpressning.

• I juli 2000 dömdes chefredaktören för lokaltidningen Sertolovo i okrestnosti i Sankt Petersburg till sju års villkorligt fängelsestraff och skadestånd på 10 000 rubel efter att han begärt 2 000 dollar av en kandidat i parlamentsvalet för att inte publicera komprometterande uppgifter.
• I november 2001 greps chefredaktören för en lokal upplaga av dagstidningen Komsomolskaja Pravda i Murmansk samt chefredaktören för den lokala veckotidningen Severo-Zapad för att ha begärt 80 000 rubel av en företagare som kandiderade till regionfullmäktige för att inte publicera komprometterande information. Veckotidnignens chefredaktör dömdes senare till sex år i arbetsläger medan hans kumpan klarade sig med villkorligt straff på 4,5 år.
• I september 2002 greps andre chefredaktören för tidningen Jaroslavskaja nedelja i Jaroslavl efter att han krävt bryggerijätten Baltika på 5 000 rubel för att inte publicera en artikel om missar i ölkvaliteten. I rätten klarade journalisten sig utan straff efter att bryggeriföretaget nöjt sig med en ursäkt från hans sida.
• I november 2002 i staden Kovrov greps chefredaktören för lokaltidningen Kovrovskie vesti och vd:n för ett förlag för att ha krävt stadens borgmästare på 150 000 dollar för att inte publicera komprometterande material. Båda dömdes till fängelsestraff.
• I juli 2003 greps ägaren till lokaltidningen Obzor i Tjeljabinsk-regionen när han tog emot 30 000 dollar som tidningen begärt av den lokala bilfabrikens generaldirektör för att avstå från publicering. Tidningens chefredaktör försvann innan polisen hann gripa honom.
• I januari 2004 greps redaktören för webbplatsen Dossie.ru på en restaurang i Moskva när hon tog emot 40 000 dollar som hon enligt åklagaren hade begärt för att inte publicera komprometterande uppgifter om ett konsultföretag. Hon dömdes först till sju och ett halvt år i fängelse, men domen ändrades senare till villkorligt straff. Hennes kolleger anser att anklagelserna mot henne var fabricerade, och att orsaken var ofördelaktiga uppgifter om en högt uppsatt polischef som webbplatsen publicerat.
• I juni 2005 greps en journalist från tidningen Versija efter att han krävt pengar av en företagare i Nizjnij Novgorod för att inte publicera ofördelaktiga uppgifter om honom. Journalisten dömdes till villkorligt straff.
• I april 2007 greps en tv-journalist som var anställd av företaget Public Media när han tog emot 20 000 dollar på en restaurang i Moskva. Journalisten hade krävt summan för att stoppa ett ofördelaktigt inslag om ryska postens generaldirektör. Han dömdes till två års fängelse och 5 000 rubel i böter.
• I september 2007 greps andre chefredaktören för den ansedda Moskvatidningen Nezavisimaja Gazeta när han tog emot 30 000 dollar. Enligt polisens förundersökning hade han krävt ett månatligt “bidrag” på 30 000 dollar för att inte offentliggöra ofördelaktig information om en högt uppsatt tjänsteman på jordbruksministeriet. Enligt journalistens advokat handlar det i stället om en provokation från ministeriets sida. Dom i målet har ännu inte fallit.

Kalle Kniivilä
Artiklarna publicerades i tidskriften Scoop, som ges ut av Föreningen Grävande Journalister, i april 2008.

Mer på temat:

• Journalist hot mot Rysslands säkerhet
• USA är löjligt men Ryssland är starkt
• Polisbesök efter kritisk artikel
• Rysslands heliga informationskrig
• Nyhetsvärdering à la Kreml